Monday 21 December 2009

A poem by the Swedish poet Lars Gustafsson



Fernissa på en åra

Västvinden går.
Västvinden, nyfiken,
in genom öppna fönstret
och bläddrar i uppslagen bok.
Som alltså läser sig själv.
Fernissan på åran
torkar snabbare nu
och minst en fluga
blir alltid kvar
i den hårdnande, klara massan.
Liksom en fråga
utifrån den kristallklara tomma och
nattliga rymden.
Och boken läser sig själv
inte utan eftertanke.


Varnish on an oar

The west wind blows.
The west wind, curious,
in through the open window
and leaves through an opened book.
Which thus reads itself.
The varnish on the oar
dries more quickly now
and at least one fly
is always left there
in the hardening, clear substance.
Like a question from outside,
from crystal-clear, empty and
nocturnal space.
And the book reads itself
not without reflection.