Saturday 28 January 2012

Another poem by the Swedish poetess Sophia Elisabet Brenner

 
SONNET
Til sin kiäre Man Assessoren Herr
ELIAS BRENNER,
Upå den första Januarii Anno 1691


MJn Wän! jag skulle wäl på Nyårs gåfwor täncka
Så framt förmågan/ lik som willian wore god/
Och medellößhet ei för mig i wägen stod/
Då sökte jag med flit dig något nytt at skäncka/
Dock wil jag deremot min håg på håfwor läncka/
Som icke stå til fahls i hwarie köpmans bod
Och qwinnor fordomdagz sig litet påförstod/
Jag wil i netta Rim et dußin radar/ jäncka.
Jag tror at sådan skänck dig lärer bäst behaga/
Den jag ock ingen an har ensam kåstat på/
Du kanst hwad borgat är på intet sätt fördraga/
Wi stämmom öfwerens jag säjer lika så
Man lär och aldrig mig ur sinnet kunna taga
At länte fiädrar/ hälst åt Swanar illa stå.

Ho rätt besinna wil hwart hän sig tiden smyger
Den achte grant upå wårt nybegynte år/
Det grånar mer en brått/ som snö och frost betyger/
Det åldras medan än deß födzle dag påstår.
Det börjar först i dag/ och bådar oß wår ända/
Som bäst wi samkom år/ bli wåra dagar få/
Gud ewig gode Gud/ hwars år ei återwända/
Hielp at wi oß i tid från werlden kunde slå!
Lär oß betrachta wäl hur korta wåra timar/
Och at hwart ögnableck oß skyndar til wårt mål/
Betäncka/ huru slätt sig dock tilsammans rimar/
Wårt Lif är skiört som glaß och tidsens tand af stål.



SONNET
To her dear Husband  Deputy Judge
ELIAS BRENNER,
Upon the first day of January Anno 1691


My Friend! I ought of course on New Year gifts be musing
To the extent my powers/ likewise my will were good/
And had not lack of means for this in my way stood/
Then keenly I would seek and something new be choosing/
Instead my thoughts are fixed on bounties in full ration/
Which are not found on sale in every grocer’s stall
And which by women once were scarcely grasped at all/
I will in well-turned rhymes a dozen lines/ now fashion/
I think that such a gift to you will give most pleasure/
Which I alone and no one else have laboured on/
For secondhand things you find irksome beyond measure/
And I think likewise and with you agree thereon
Nor will I e’er relinquish the idea I treasure
That borrowed feathers/ least of all befit a Swan.

Whoever would reflect on where time’s always stealing
Should note most carefully our newly started year/
It greys so fast/ as snow and frost are both revealing/
It ages even while its birth-day is still here.
It first begins today/ and yet our end presages
The more we gather years/ the fewer are our days/
Eternal God most true/ no year turns back the pages/
Help us in time to avert from this fair world our gaze!
Teach us to well observe how short is our life’s season/
How our approaching end each instant makes us feel/
To see in all combined there is both rhyme and reason/
Our life is frail as glass and time’s cogged wheel of steel.


No comments: